Gränser flyttar på sig.
För ett år sedan ca började jag paddla surfski lite mer seriöst. Som skolad plattvattenkanotist hade jag i början lite svårt med att paddla ensam ute i Älgöfjorden.
Första problemet var just att paddla ensam. Egentligen ingenting konstigt att paddla ensam men på havet är en annan sak. Nästa problem var att det är klippor i princip överallt runtomkring och klippor är hårda. Tanken att man till varje pris inte skall ramla i fanns där hela tiden. Att inte riktigt veta hur man skulle reagera på att ramla i i skarpt läge gnagde .
Störst av mina mentala spärrar var att börja paddla långt ifrån land. Har ju fått lära mig från barnsben att man alltid skall hålla sig nära land så att förlora landkontakten var scary big time.
Som en konsekvens av mina mentala begränsningar spenderade jag i princip hela sommaren innanför Kråkorna och Södra Åstol. Kännde jag mig riktigt modig kunde jag sticka ut nosen några hundra meter utanför dessa skär för att prova på de stora och stökiga vågorna på utsidan. En tur på utsidan av Marstrand fanns inte ens på kartan vid mer än 5m/s.
Det har hänt ganska mycket mentalt sedan dess. Mina gränser har flyttats rejält. Jag har badat i stor sjö och paddlat en hel del på havet Det som jag för ett år sedan tyckte var galet långt ut känns nu hämtamt. Fjorden är numera min hemmaplan och vågorna där inne är snälla. Turerna utomskärs blir fler och fler och även om det fortfarande tar imot mentalt så känns det inte så konstigt att paddla utanför marstrand även när vågorna är ganska stora.
Den senaste veckan har i princip spenderats helt och hållet på vatten som för ett år sedan var otänkbara. Det hela kröntes med ett out and back pass ut till Hamneskär eller Patern Noster som det oxå kallas.